Photobucket - Video and Image Hosting

onsdag, augusti 09, 2006

Ballerinan fortsätter att avslöja

Nu när jag ändå har börjat berätta istället för att hålla inne tänkte jag förklara lite tydligare, det jobbiga. Gnistan kom när jag läste Citronmuffins blogg och om allt eländigt som hänt. Av någon anledning fick det mig att berätta, även om det jag ska säga inte har någonting som helst att göra med det hon går igenom just nu.

Men först..
Vill bara säga att jag själv har läst min lista säkert tre gånger idag. På något sätt har den hjälpt mig att förstå mig själv bättre. Konstigt men sant. Det är som att jag kan blicka på delar av mitt liv utifrån, se det från andra vinklar. Det känns faktiskt väldigt befriande.

Sen över till det andra..
Jag har tänkt berätta varför jag fick ätstörningar. Nej, det var inte för att jag bestämde mig för att sluta äta som vissa verkar tro eftersom de kommentarer jag fick var "du måste äta!" "Ät nu"
Det hela började av mycket smärta. Det var inte så länge sedan, någon gång under vårterminen i tvåan så ganska nyligen. Kanske började det av hjärtat, att jag var orolig, kanske inte.
Kanske var det allt annat skit som höll på. Jag skapade mitt eget monster som försökte äta upp mig inifrån.
Jag ville göra allt som skadade mig. För av någon anledning så hjälpte det. Att vända allting mot mig istället för att ta itu med dem egentliga problemen.
Att sluta äta vart konstigt nog min räddning, för stunden.
När jag var hungrig så försvann dem andra känslorna. Det tryckte undan allting som gjorde ont och jag orkade inte tänka. Vilket var positivt eftersom jag var så trött på att tänka, trodde att det skulle göra mig galen.
Jag reagerade inte ens när kilona började rasa. Jag har väldigt lätt för att gå ner i vikt och svårt för att gå upp av någon konstig anledning.
Monstret tog över. Styrde mitt liv, och jag försökte inte ens att slåss tillbaka, bara gled med i någon form av trans.
Samtidigt byggdes en vägg runt mig och ingen såg vad som hände. Ingen såg att någonting åt upp mig inifrån. Jag var så ensam, lät ingen komma mig nära. Jag stängde in mig på mitt rum och lät dem mörka tankarna omfamna mig, bli en del av mig.
Sen när jag gick ut så var väggen framme igen. Jag log och skrattade och allt var precis som vanligt. Såg det ut som i alla fall.
Men sen började dem märka. Mina jeans satt inte som dem brukade, jag åt så sällan, så lite. Klockan kunde bli sex/sju på kvällen innan jag fick mat i mig.
Monstret förklarade för mig att allting var som det skulle, det var ingen fara det var som det skulle. Jag köpte allting. Trodde på det, litade på det.
Men sen orkade jag inte mer. Jag ville berätta. T vart min räddning, jag berättade för henne och hon lyssnade så underbar som hon är. Det hjälpte lite.
Sen plötsligt började saker och ting lätta. Ni som läst bloggen kanske märkte vilken ångest jag hade för att åka till Finland. Stor del berodde på att jag trodde att allting skulle bli värre då. Det fanns så mycket som kunde göra ont där och ingen T.
Men konstigt nog vart Finland min räddning. Jag vet inte hur men monstret försvann mer och mer och jag tog över kontrollen över mitt liv igen.
I dag är jag nästan helt återställd. Även om jag vet att om saker och ting blir ett helvete igen som det var i våras så kommer jag nog glida tillbaka. Men då ska jag läsa det här inlägget och minnas.
Då får inte monstret det lika lätt. Då blir det en kamp.
Jag tänker vinna.

4 Comments:

Anonymous Viggy said...

Du är modig som berättar. Och ännu modigare som kämpar så väl!!
(Har själv "varit där" - för länge sen - så jag vet hur det är.)
Många varma kramar!

1:42 fm  
Blogger Maria said...

Har hållt mycket inne och jag vet att det kan skada nästan lika mycket.
Tack så mkt gumman :)
Mm det är inget kul alls och ibland är det jättesvårt att ta sig ur.

9:25 fm  
Blogger Sandra said...

Fortsätt kämpa!!!

Starkt av dig att du orkar skriva om det.

12:13 fm  
Blogger Maria said...

Tack så mkt Sandra :)
Åh det kommer jag, livet är fullt av utmaningar och ibland vill man bara gräva ner sig i sanden. Men då får man tänka på sådant som gör livet värt att leva :)

10:02 fm  

Skicka en kommentar

<< Home