En dag med J

Vi är dåliga. På att hålla kontakt.
Många gånger har vi sagt att vi ska ses men aldrig blir det av, ursäkterna är många men riktiga anledningen är nog att vi har varit för lata.
Enda sedan jag flyttade in i det här huset för sju månader sedan så har vi sagt att hon ska komma över. J alltså.
Min barndomskompis som jag var med så gott som varje dag tills jag fyllde 9, eller någonting sånt.
Idag blev dagen hon fick se huset. Det tog bara sju månader. Sju. Jävla. Månader.
Äsch, nu får vi se till att hålla kontakten bättre bara. Det kanske vi klarar också.
Kanske.

Hur som helst, hon tyckte att det var stort. "Mycket större än radhuset." Ja men det har hon nog rätt i. Det konstiga är att man vänjer sig. Första gången jag gick i det här huset så hörde man bara ååååh... nu är det mer så stort är det väll inte?
Och så stort är det faktiskt inte. Bara en vanlig villa. En röd fin villa.
Kanske känns det mindre eftersom att jag så gott som alltid är i mitt rum och det är huset minsta rum om man bortser toaletten på nedervåningen. (Just precis, toaletten på övervåningen är större än mitt rum) Inte gör det mig någonting jag behöver inte så stort utrymme.

Tillbaka till mig och J.
Jag råkade berätta vem jag är intresserad utav. Ja ni hörde rätt. Jag har kommit tillbaka till åldern när jag inte vill berätta, då man blir generad någon nämner namnet. Men det är inte mitt fel att jag har varit kär i samma kille i sex månader och att han fortfarande ser mig som "kompisens kompis" typ.
Jag har inte varit så här intresserad utav någon på väldigt länge. Ja alltså, intresserad utav någon som inte känner likadant för mig. Om jag börjar gilla någon och känslorna inte är besvarade så brukar jag gå vidare ganska snabbt. Men tyvärr inte denna gång. Känslorna sitter i som om någon skulle ha spikat fast dem i hjärtat. Någon frivillig som vill rycka ut dem igen? Snälla?
Ja hur som helst. J lyckades få veta vem det var och det är inte bra. Hon känner honom och tänk om hon berättar.. ånej jag vill inte. Yes, jag är en barnslig sjuttonåring i en nioårings kropp. Verkar nästan så i alla fall.
Smarta Joh tycker att jag ska prata med honom, säga vad jag känner. Om han inte känner likadant är det väll bara att gå vidare?
Jag vet inte. Jag är inte van vid att folk trampar på mitt hjärta. Jag vill inte veta hur det känns heller.

Men men, trevligt hade vi i alla fall, ja jag. Jag kan ju inte tala för J.
Hon var tvungen att gå för att hon skulle träna.
Träna. Det var det då länge sedan jag gjorde. Vem kan tro att jag är en föredetta träningsnarkoman? Att det förr var väldigt vanligt att jag tränade sex dagar i veckan och ibland fler än en gång per dag? Inte jag i alla fall.

Nu ska jag sluta skriva innan ni får ont i ögonen.
Ha det bra allesammans // Maria
I didn't know quiet what to say, sometimes words get in the way