Tills döden skiljer oss åt

Det är ganska konstigt det där. Hur man kan stå när man kanske är tjugo år gammal och lova att man kommer känna likadant om sextio år.
Det är ju så lätt att älska i början. Man är vacker, man har inte haft några kriser och kärleken är ung.
Tanken att stå där vid altaret och lova att det man känner för sin älskling kommer man känna föralltid. Hur kan man vara så säker?
Visst, man kan alltid skiljas. Men jag är själv ett skilsmässobarn och jag vill inte att det ska hända mina barn. Visst, jag klarar mig bra men det finns så mycket som skulle vara bättre.
Jag är trött på att flänga runt mellan två hus men att bo på ett av ställena går inte. Jag kan inte välja mellan mina föräldrar. Mina föräldrar är nämligen så sjukt olika så pappas dåliga sidor är min mors bra sidor och så tvärtom. Detta gör att jag behöver dem båda, så oerhört mycket.
Men det var inte det jag skulle skriva om..

Jag säger inte att jag är emot bröllop. Jag tycker bara att själva idén med det har förändrats dem senaste åren. Förut var det nästan självklart att gifte man sig så skulle det hålla för alltid. Idag verkar de flesta ha i baktanken "man kan ju alltid skilja sig". Jag tycker inte att det borde vara så. Jag vill ha den gamla tiden tillbaka.
Kärlek för alltid är den äkta kärleken, jag hoppas jag finner den :)