Idol första steget

Jag gick upp kvart i fem igår. Kvart i fem.
Då var man ordendligt trött! Gick och åt frukost trots att jag inte alls var hungrig.
Ringde J vid femtiden som vi hade kommit överens om, så att ingen av oss skulle försova sig.
Hon var vaken men lite stressad så det blev ett kort samtal, gjorde inte mig någonting eftersom jag är alldeles för seg i huvudet på mornar, jag vet till och med mer än vanligt ;)

Halvsex bussen tog vi och vi var båda på plats, sjukt trötta.
Så resan in till stan var mer en dimma, kommer inte ihåg vad vi pratade om - om vi pratade.
I stan gick vi till Seven Eleven där vi köpte mackor och yoggi yalla. Fick ett gott skratt när vi såg skylten "Yalla + Fralla = 25 kronor" Hahaha det lät kul. Jag skulle kunna säga att jag bara skrattade för att jag var trött, men eftersom jag fortfarande tycker att det är lika roligt så har jag nog bara torr humor.

Från stan skulle vi ta bussen till Grand Hotel som Idol skulle hållas på.
När bussen kom som vi trodde åkte dit så sa chaffören att det var bussen som kom efter. Okej, tänkte vi och kollade när den började gå. Klockan nio! Så länge kunde vi inte vänta!
Så vi fick gå till Grand Hotel kvart i sju en lördag morgon, många vare som kollade skumt på oss. Jag hade lust att skrika till dem "Är det fel att vilja vara först och shoppa en lördag morgon?" Fast det gjorde jag inte, men hade varit kul.
Så vi var framme vid hotellet klockan sju, en halvtimme senare än tänkt och kön var lång. Så det var bara att prominera till längst bak vilket var en lång promenad.

I den kön stod vi i fem och en halv timme. Jag vet vad ni tänker, stå upp i fem och en halv timme?
Det var hemskt, bland det värsta jag har upplevt helt klart. Det enda roliga var att se gamla Idol ansikten, en kille som bara sjöng på spanska förra året och som åkte ut steget efter juryn, sen en mörkhårig tjej som åkte ut i semifinalerna. Lycka till båda två!

Klockan tre kom vi in till själva hotellet och det första jag gjorde var att sätta mig på en ledig stol. J letade upp toaletterna istället, hon var på ganska dåligt humör gissade jag. Eftersom hon hade gnällt på ont i fötterna, att hon var kissnödig, trött, hungrig och uttråkad.
Jag höll humöret uppe enda till sista halvtimmen ute i kön. Jag tror att jag är en ganska positiv människa faktiskt. Till och med när det kom sand ner i håret på oss i kön från ett tak då det blåste så var min enda kommentar men lägg av.
J däremot fick panik och gjorde väldigt dramatiska rörelser och sa saker som jag har fått sand i håret! Varför jag?!
Hade hon inte sett så arg ut hade jag nog kommenterat att det fick vi allihop.

Väl inne så hann inte J stanna särskilt länge. Hon skulle iväg på sin träning i Cheerleading. Men det gjorde ingenting för jag satte mig hos tre tjejer som hade stått bakom mig i kön. De var helt galna, vilket var skönt eftersom att skratta åt dem gjorde mig mindre nervös. Tyvärr lockade dem till sig kamerorna så att man kommit med på film är inte helt omöjligt. Tillexempel satt två av dem i knät på varandra och körde sug och blås. Det är när man använder ett kort och ska förflytta det emellan sig. Eftersom de inte hade något kort så körde de med visitkort istället. haha!
En timme senare så ropade en blond tjej, samma som tidigare år har jag för mig, upp mitt nummer och det var dags att bege sig till vänterummet.
Än var jag inte nervös, vilket jag tyckte att var konstig. Skulle jag verkligen kunna sjunga utan att vara nervös? Är inte det för bra för att vara sant?
Efter ett tag kom en kille och hämtade mig och sju till och vi fick gå till ett rum av fem. Alla delades runt på fem rum så att det skulle gå fortare, det var alltså inte än som man träffade den riktiga juryn.
När jag kom till rummet som det skulle hållas i så fick vi sätta oss på stolar och vänta. Jag var nummer sex av oss där. De två första gick inte vidare. Den tredje tjejen hade jag hört sjunga i kön och hon sjöng så himla vackert! Jag var helt säker på att hon skulle gå vidare, men det gjorde hon inte. Jag vart hur förvånad som helst, hon var ju bland det bästa jag har hört!
Efter henne var det två tvillingar. En av dem var med förra året och kom då vidare från juryn. Likaså dem var jag säker på att skulle gå vidare, men nehepp ingen av dem heller. Sen var det dags för mig. Jag fick smaka vatten av killen bakom mig, snäll kille det där.
Sen gick jag in och nervositeten hade faktiskt nästan helt runnit av (jag tror att jag glömde skriva att jag var äckligt nervös när vi kom till rummet)
Anledningen till att jag inte var särskilt nervös var att jag var alldeles säker på att jag inte skulle gå vidare. Om inte dem gjorde det så fanns det ingen chans att jag skulle göra det!
Men jag hade inte stått i kö i en evighet för att sedan bara gå så jag gav det en chans. Tänkte på att sjunga långsamt, ta i och ha ögonkontakt med de som lyssnade på mig.
Efter att jag hade sjungit ett tag så kollade en av dem två tjejerna där inne upp. Dialogen gick så här:
Hon; Vill du träffa juryn?
Jag (lite lätt förvånad); aaa?
Hon; Okej då!
Sen log hon och jag kände hur tårarna var väldigt nära.
Jag; Är det sant?
Hon; Ja det är det. Vi ska bara skriva upp ditt telefonummer så får du tillbaka lappen du skrev tidigare i kön och så ska du gå ner för att fotas.
Jag fick lappen och sen lämnade jag rummet, när jag mötte ansikterna ute så pep jag typ "jag gick vidare" och alla log och sa grattis!
Då kom tårarna, pressen släppte och jag var lyckligare än jag någonsin har varit i mitt liv! Känslan går inte att beskriva med annan mening än fy fan vad underbart glad jag var!

Efter det skyndade jag mig ner för trappan och min hjärna var som gegga. Rejält chocktillstånd alltså. Råkade till och med gå fel. Lyckades gå fram till andra sidan av Grand Hotel där gästerna var så jag vände snabbt och hittade rätt väg.
Eftersom J redan hade gått så hade jag ingen att dela min glädje med på plats. Så jag ringde pappa istället, och då rann tårarna för fullt. Han hörde knappt vad jag sa och eftersom jag grät frågade han "du gick inte vidare?" Jag lyckades få fram ett pip som skulle vara "jooo", han verkade förstå för han vart jätteglad! Jag sa att jag skulle ringa senare när jag lugnat ner mig, haha.
Istället såg en tjej på mig där man skulle fotograferas och hon frågade om jag hade gått vidare och var jätteglad när jag sa ja. Trevligare får man leta efter.
Det kändes hemskt att fotograferas precis när man hade gråtit, och även om sminket inte hade runnit så vart jag inte särskilt vacker på kortet.. men men.

Efter det skulle man intervjuas precis som alla andra som gått vidare. Så då fick jag gå upp en våning och vänta. Där satt man i ungefär en och en halvtimme. Med det kändes inte jobbigt eftersom det var så himla fin stämning där. Det var ju bara folk som hade gått vidare. Så man satt och pratade och berättade hur det hade gått och vad juryn hade sagt. En kille som bor i samma ort som mig hade också gått vidare. En riktig teaterapa det där, helt galen är han. Fick mig att skratta precis som han lyckades få alla andra i rummet att göra också.
När det sen var min tur att intervjuas så gick jag in i rummet där det satt tre personer. En lite längre bak i mitten som jag inte visste vad han hade för uppggift. Sen en tjej till vänster om han som satt bakom en dator, det var hon som intervjuade mig. Sen längre bort till höger satt en annan kille bakom en dator som intervjuade en annan. Det var killen som hade bjudit på vattnet, jag sa att vi nog skulle tacka vattnet för att vi gick vidare, haha!
Efter intervjuen bar jag mig hem då jag fick samtal av vänner och familj som ville veta, alla blev lika glada av att jag hade gått vidare.
Igår var verkligen en lyckad dag!!