En egen lägenhet?

Jag känner det. Min tid här hemma är på väg att ta slut.
De vill att jag ska skaffa en egen lägenhet så snart som möjligt. Kanske inte mitt i min gymnasietid men ändå så snart som möjligt.
Det ligger på hjärtat, som ett tryck som inte vill släppa. Kanske vill de göra om mitt rum. Kanske är det här mitt syskons framtida rum?
Jag vet att jag inte får stanna föralltid och det vill jag inte heller.
Men jag kan se mig själv ställa ner väskorna i min egen lägenhet. Dörren stänga sig bakom mig med ett dovt ljud och i samma stund klipps navelsträngen. Dags att ta hand om sig själv.
När jag ser mig själv lägga armarna runt mig som om jag skyddar mig själv från mörkret i lägenheten så inser jag att det är inte tanken att ta hand om mig själv som skrämmer mig.
Laga mat, städa och ta mig iväg till skolan eller kanske arbetet är inte svårt.
Det är denna otroliga strävan efter bekräftelse på att jag är älskad som skrämmer mig.
Jag klarar inte av när folk tycker illa om mig. Jag kan inte rycka på axlarna och bara gå vidare.
Är det någon jag inte heller tycker om så blir jag arg om jag får en dum kommentar. Men om det är någon som betyder något för mig så blir jag så sjukt ledsen. Kan gråta av minsta elaka mening.
Jag klarar helt enkelt inte av att vara ensam. Pga en massa problem senaste halvåret så har känslan blivit starkare.
Om jag ska ställa mig i en ensam lägenghet som antagligen kommer kännas mörk och kall så kommer känslan nog bara bli starkare.
Så det är vad jag är rädd över. Att ensamheten kommer bli för stor. Börja inbilla mig saker som jag är så himla duktig på att göra. Vilket slutar med att jag blir fångad i mitt eget mörker.

Varför kan jag inte bara få vara lycklig här?