Skrämmande tankar

Det finns en röst. Kanske håller jag på att bli galen.
Men det känns som ett mörker som omfamnar mig. I det mörkret så försöker jag finna ljuset, samtidigt som allting runt omkring mig går i spillror. Jag vet inte hur länge man orkar, jag orkar. Jag känner mig dålig, sämre än andra, olyckligare än andra. Ignorerar underbara människor för att inte känna smärta och håller mig för mig själv när det jag behöver mest är närhet.
Men det läskigaste är röster som säger att man inte duger. Att man borde ge upp. Det finns ingen mening, ingen lycka.
Jag är fångad i ett mörker med ett rosa skal. Ni tror ni känner mig, tror ni vet exakt hur jag fungerar. Att jag är nöjd och eftersom att jag skrattar så mår jag bra.
Men de som ser förbi skalet ser en rädd flicka som har tappat tron på sig själv, på vännerna omkring sig.
Vad som fick mig att ta ett steg ut från skalet nu vet jag inte. Eller det kanske jag gör.
Det kan beskrivas som varmt vatten i en kastrull. Det börjar koka mer och mer, tillslut blir det för mycket och det börjar koka över. Jag tror att jag är i det stadiet nu. Det gäller bara att hitta rätt knappar för att sänka värmen en aning.
Är jag tillräckligt stark för att fixa det? Och om jag är det... är det då ens möjligt?