Hatar det här

Olycklig kärlek borde inte få finnas.
Man blir kär, men visar det sig att känslorna inte är besvarade så borde ens egna försvinna direkt. Vad är det för mening med att vara kär när man inte får någonting ut av det? Det gör ingenting annat än ont.
Jag blir jättekänslig när jag är olyckligt kär. Satt och tittade på Grey's anatomy och började gråta, satt där för mig själv och det bara rann. Förklaringen? En tjej fick inte killen hon ville ha. Åh så jag kände med henne! Men det är pinsamt. Snart sitter jag väll och tjurar i skolan när läraren säger någonting halvdjupt.
Jag hatar att vara olyckligt kär.
Fast det här är väll inte riktigt samma sak, han vet ju inte om att jag gillar honom. Men snart har han antagligen flickvän. Jag måste sluta bli intersserad av folk! Mitt hjärta klarar inte på riktigt mer sånt här!
Borde jag tala om för honom vad jag känner? Ni borde veta att vi är ganska goda vänner också. Det är jobbigt när det finns en risk att man riskerar en hel vänskap. Det kanske är bättre att fortsätta som ingenting? Tränga undan känslorna?