Fin för någon annan

på mornar är jag alldeles trött för att orka bry mig om att fixa iordning mig. jag tar på mig lite brun ögonskugga och mascara, sen är jag nöjd.
men när han går förbi på arbetsplatsen så ångrar jag direkt att jag inte la ner mer tid på mitt utseende. varför plattade jag inte håret? varför duschade jag inte? varför använde jag inte foundation? tycker han om tröjor som den här? sitter jeansen snyggt över rumpan?
jag blir helt knäpp. sjukt ytlig.
oftast, när jag är i skolan, så bryr jag mig inte om sånt här. so what att jag inte orkar fixa mig, åsikterna folket har där skiter jag fullständigt i. ja förutom när mr right går förbi, men det är så sällan eftersom jag är mest uppe på finek.
så känslan av att behöva vara perfekt är ovan och skrämmande.
och varför kämpa? han har fortfarande inte sett mig.