jag är rädd
för döden. fast inte för att dö själv, jag kanske är för blåögd för det men det är jag inte rädd för i alla fall. visst kan jag bli rädd om jag går ute i mörkret själv och det kommer någon bakom. men då är det inte döden utan tanken på att bli skadad som är skrämmande.
men det jag verkligen är rädd för är de personer som jag älskar som är äldre. de som inte har så många år kvar den naturliga vägen. aldrig har tanken slagit mig tidigare. vet inte vad jag har trott, att alla kommer finnas lika länge som mig? eller så har jag bara undvikit ämnet.
men den senare tiden så har det kommit tillbaka allt oftare och det skrämmer mig så otroligt mycket. jag kan inte tänka mig att vara runt åttio år gammal och ha vänner och familj som hela tiden lämnar än. kanske reagerar man inte på samma sätt då som man gör nu. men minnena måste ju finnas där... är det allt man har kvar?
kanske därför jag alltid lever i nuet. jag klarar inte av sånna här tankar. att bara tänka på vad som händer nu är så mycket mer befriande. problemen känns mindre, men de kommer väll tillslut de också.
har man ju bittert erfarat.
posted by Maria at 10:15 em
8 Comments:
känner igen detta:
visst kan jag bli rädd om jag går ute i mörkret själv och det kommer någon bakom. men då är det inte döden utan tanken på att bli skadad som är skrämmande.
Jo men det är ju så, kanske för att döden känns så mkt längre bort än smärta.
ja e rädd för att min pappa ska dö nästan varje dag.
jag e rädd för döden själv men tänker inte på det lika mkt.
sen e ja rädd för hur lessen ja kmr bli när min morfar dör.
å sen e ja rädd för att min mamma och mina bröder ska dö.
Jag tror man "måste" ha såna här tankar ibland - det ingår i själva livsprocessen & ens mognad, genom hela livet faktiskt. Det gör det ju inte lättare precis, men ger ett litet perspektiv kanske.
sparkling; det är så det är! =/ svårt att sluta oroa sig.
Soul_bird; Jo du har nog rätt.
Finns väll vissa saker som man bara måste vara medveten om.
Jag har aldrig tyckt om döden, varje gång ämnet kommer upp börjar jag må illa och får ångest för att ens tänka så. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina morföräldrar eller farföräldrar, de är gamla, de kommer dö, det vet jag oxå, men jag tycker inte om det.
Nej ämnet är jobbigt och jag lever hellre i nuet jag med.
jo man vill ju leva i fantasin där alla stannar så länge man själv stannar.
de e tråkigt att man ska oroa sej så mkt men de kan ju höra lite till att man e ung åså, min mamma säger att man vänjer sig vid döden med åren.
ja försöker vara tacksam för att ja fått ha med min mormor,morfar å farfar så länge i mina liv trots att de i princip skulle´kunna va döda när ja föddes utan att de va nått konstigt när de gäller åldern.
usch tkr de e så jobbigt att mina föärldrar e så gamla vill inte att dem ska dö innan ja hunnjt bygga upp ett liv, tanken på att de vore helt normal åldersmässigt om min pappa dog när ja är 30 skrämmer mej.
Skicka en kommentar
<< Home