Photobucket - Video and Image Hosting

onsdag, oktober 04, 2006

Två hus men inget hem

Jag har försökt komma med något vettigt inlägg. Men deppiga tankar + lite tid pga mycket skolarbete har lett till att orken inte funnits där. Det här inlägget är väll inte särskilt vettigt det heller men det är i alla fall någonting jag har gått och funderat på och nu vill jag få det ur min träask till hjärna.

Det handlar om det här med skilsmässobarn och framförallt hur tankarna verkar gå kring ämnet nuförtiden. Jag kan ju dra kopplingar till mig själv eftersom jag själv är ett. Det lär bli mer än kopplingar, snarare från min egen synvinkel. Ja anyway.
När jag var tolv år gammal så skildes mina föräldrar. När jag nu tänker efter så inser jag att det jag stör mig mest på var inte att mina föräldrar slutade kämpa för sin kärlek. Inte heller på att inte ha något val om alla förändringar som snabbt skedde i mitt liv. Nej det som störde mig mest var att ingen såg det som en stor sak. Skilsmässor är ju så vanliga idag så varför bry sig? Men blir en smärta mindre bara för att fler har den? Nej, det blir den inte. Det är bara att folk inte verkar bry sig om saker som är vanligt. Betyder det att anledningen till att de bryr sig är för att de är nyfikna på det okända? Att det faktiskt inte är för att de bryr sig som de vill visa att de finns där, det är för att de är undrande.
Eller är det så att folk får för sig att vanliga saker aldrig kan vara jobbiga?
Då kan jag tala om att så inte är fallet. Det jag har varit med om är inte alls lika hemskt som andras skilsmässor. Mina föräldrar bråkar inte jämt och är idag helt okej vänner. Ja det är väll inte som om de umgås men de kan prata med varandra. Men det jag har tyckt varit jobbigt är detta eviga flyttande. Jag bor varannan vecka och så har det varit enda sedan de skildes, det börjar bli väldigt tröttsamt. Så skulle jag nu kunna bo hos bara en? Nej det går inte heller. För jag skulle nog helt ärligt inte orka vara på bara ett ställe, okej min egen lägenhet. Men inte bara hos pappa eller bara hos mamma. Jag behöver ju båda två. Men som det känns nu så bor jag ingenstans. Visst känns det som hemma här i rummet hos pappa och likaså hos mamma. Men tillexempel så blir det tio gånger av tio den här diskussionen.
Ballerinan; Nu ska jag hem
Kompis; Hem till vem? Din mamma eller pappa?
Förstår ni vad jag säger, jag kan aldrig säga att jag ska gå hem till mig utan jag ska hem till mina föräldrar. Visst, det är bara ett ord kan ni tycka. Men det är så mycket mer, jag lovar. Det är känslan av att inte tillhöra något, en känsla av utanförskap som påminner mycket om den ensamhet jag kände i skolan halva terminen i åttan. Men den historian tar vi en annan gång.
Så för att avrunda innan det här inlägget blir alldeles för långt så vill jag säga att tro inte att bara för att någonting är vanligt så betyder det inte att det är mindre jobbigt.
Sen använd aldrig orden ”ja men varför inte gifta sig? Man kan ju alltid skilja sig” i min närhet.

16 Comments:

Anonymous Anonym said...

Väldigt bra skrivet, jag förstår verkligen hur du känner!

Jag är själv uppvuxen i ett "helt" hem o mina föräldrar är fortfarande gifta. Jag och min man är gifta och har våra två barn gemensamt och ibland känns det som om vi är ovanliga p g a det, som om det är mer vanligt med "mina barn och dina" i ett nytt förhållande.

Men jag tänker kämpa för att mina barn får behålla ett hem och en familj för jag tror det skapar en större trygghet.

Hoppas att det kommer att gå jättebra för dig i framtiden!

10:18 em  
Anonymous Anonym said...

tänk om gennet skulle läsa detta, herregud, mvg rakt av.

home is where heart, is har jag hört. alltså hos mamma, pappa, anna, mig, emma, stallet, grannen och allt annat vi uppskattar här i livet. there's no place like home, jag skulle vilja kontra med there's no place called home. hemma är en känsla, inte fyra väggar och ett tak. där kärlek finns, finns hemmet. du har kärlek på så många ställen maria, just open up your eyes and see it.

jag önskar du kunde se till de små sakerna här i livet och förstora dem, ett leende kan göras till så mkt mer än bara ett leende. :)

10:21 em  
Blogger Maria said...

Mie; Vad skönt att det är så :) Hoppas att allting går bra för dig med.

Johanna; Haha Gennet :P Hon skulle nog snarare fixa ett stort möte med halva skolan för att lösa situationen.

Jo du har rätt, jag har mycket som jag håller kärt. Men det är jobbigt att komma hem till det som borde vara ens hem, och inte känna samma sak som jag gjorde som barn.

10:23 em  
Blogger Aradil said...

Väldigt tänkvärt och jättebra skrivet Maria!

10:39 em  
Blogger Maria said...

Tack så mkt, det är lättare att skriva när det kommer från hjärtat.

10:41 em  
Anonymous Anonym said...

Jag kan inte säga att jag förstår situationen som skilsmässobarn, men jag kan förstå det här m hem till föräldrarna. Visst jag har alltid haft ett hem, men jag aldrig känt att mina föräldrar varit ngt som är "home is where the heart is".

11:48 em  
Blogger Sparkling said...

ja fattar verkligen va du menar med att folk tror att de inte e en stor grej för att de e så vanligt, när mina föräldrar skildes var ja 8 men ja har ändå mkt minnen från de, å ja minns att fröknarna på fritids sa grejjer som att fridas föräldrar e ju skilda, andreas föräldrar e ju skilda å de e glada å leker ändå.
Men en skilsmässa e ju aldrig lätt, och eftersom som ja hade så kallade halvsyskon(jag hatar det ordet finns inget som e halvt med mina bröder) så splittrades ju hela min familj å de fick flytta isär till olika ställen.

Förstår åxå vad du menar med hemmet, när ja bodde fifty fifty så kände jag mej som en gäst i mammas hus, typ att hon å min hund å min styvpappa va en familj och att de tyckte de va "kul" när ja kom. Istället för att mamma var min familj.
Det e så klart bättre nu när ja bor hos pappa. Men de e fortfarande jobbigt att inte ha nåra kompisar hos mamma, att inte kunna göra saker med dom på samma sätt, om vi går ut kan ja inte åka samma buss hem osv.
Nu e ja inte hos mamma varrannan helg längre, pallar inte det.
Men alla kan ju inte göra så.
Men ja tänker iaf. göra allt för att skaffa barn när ja tror förhållandet e redo.

Kram på dej sötnos!

12:07 fm  
Blogger Maria said...

Paks; Mmm och det är ju så man vill känna.

Sparkling; Jo precis, man kan inte jämföra med andra för alla är olika.

Mm men problemet är ju att jag inte kan välja vart jag ska bo, så jag lär bo så här tills jag flyttar hemifrån.
Sen som du säger kommer jag också skaffa barn först när det känns som att det kommer hålla för alltid. Sen vet man såklart inte om det kommer göra det men jag tänker i alla fall aldrig gå in i någonting halvhjärtat.

10:27 fm  
Blogger MissTaken said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

1:24 em  
Blogger MissTaken said...

är oxå ett skillsmässobarn, visst det e så vanligt men inte mindre jobbigt för det, precis som du säger!

Men du kan inte bo hos en o så besöka den andra precis när du vill, över helger eller så? Du kanske redan har testat det? *kram*

1:26 em  
Blogger Sparkling said...

Men kan du flytta till den ena om du verkligen skulle vilja?
Det var svårt för mig att flytta till pappa och "överge" mamma men det var ändå det rätta för just mig.

Ne de e bra att ha det målet att man ska skaffa barn när man e helt säker!

9:06 em  
Blogger Maria said...

MissTaken; Det går inte för ja har total beslutångest..

Sparkling; Nee för de finns lika mkt för o nackdelar att bo hos båda.. o ja tror inte att ja varken skulle orka bo hos mamma lr pappa jämt.

10:54 em  
Blogger Sparkling said...

ahh ja förstår men du behöver ju inte bo hemma så där fruktansvärt länge till och du får försöka så gott de går med att känna dig hemma under tiden :)

11:56 em  
Blogger Sparkling said...

ahh ja förstår men du behöver ju inte bo hemma så där fruktansvärt länge till och du får försöka så gott de går med att känna dig hemma under tiden :)

11:56 em  
Blogger MissTaken said...

jo jag kan förstå det maria :( inte lätt!

12:30 fm  
Blogger Maria said...

Sparkling; Nää så det är lugnt :)

Misstaken; Nej men det finns ju värre saker

10:17 fm  

Skicka en kommentar

<< Home