Finna sitt hem

Det har varit bra ett tag nu. Allting har känts så lugnt och skönt och när skit bara kommer från ett håll så har jag kunnat springa mot det andra.
Men nu kommer det från båda igen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är fångad i mitten och det känns som om jag kommer att slitas i stycken. Men jag är så glad att min tid snart är här. Jag vill bara dra, ta mitt pick och pack och göra det jag känner för. Är så sjukt trött på att människan vill styra mitt liv, och en annan som säger hur misslyckad jag är.
Det räcker med att jag behöver fajtas med min egen självkänsla varje jävla dag. Att se mig själv i spegeln och hata det jag ser. Jag är trött på att gråta meningslösa tårar. Gömma mig bakom stängda dörrar och inbilla att minsta leende jag får betyder att allting är bra. Att nu kommer allting förändras. Jag går på det varje gång. Kanske kommer jag om bara någon vecka göra det igen.
Men just nu är jag så sjukt trött på det här. Varför ser dem inte att jag går sönder? Jag kvävs här. Jag vill bort från eländet och aldrig mera återvända.
Sex år har jag mått så här till och från. Efter sex år blir man jävligt trött på det.