Att möta juryn

Jag, Joh och E kom till Grand Hotel vid halv nio.
Sen fick man komma in och det bar av till andra våningen, inte samma som tidigare alltså.
Lång väntan igen, och man såg ansikte efter ansikte komma tillbaka ledsna. Klockan två hade ingen gått vidare!
Det sjuka var att det var så många som gick in som sjöng jättefint, hur kunde de säga nej till dem?
Man pratade om hur sura juryn verkade vara, värre än vanligt. Ballerinan blev genast orolig och tränade mer på sin låt, hon var nöjd med hur det lät och nervositen försvann igen.
Jag trodde på mig själv, och det var ändå det viktigaste.
Vid tretiden var det min tur att sätta mig på stolarna där man väntade, då var E tvungen att gå så jag sa hejdå till henne.
Jag kände mig inte särskilt nervös. Pratade med dem brevid mig och de var jättetrevliga.
Sjöng lite för mig själv på min låt och även om nervositeten började komma så var rösten stadig.
Det var kul att kunna prata med personerna brevid mig. Man hade ju samma stora intresse; att älska att sjunga.
Så när killen framför mig gick vidare vart jag jätteglad! Ska heja på honom och hoppas att han går till semifinalerna, då kommer jag ringa och rösta på honom!
Sen var det då min tur. Konstigt nog var jag inte särskilt nervös.
Gick in till rummet där min första tanke var att det var mycket större än det såg ut på teve. Sen var det ett helt teveteam till höger om juryn vilket jag inte var beredd över. Hade inbillat mig att man bara skulle sjunga för juryn.
Sen kollade jag på den välkända juryn, och jag reagerade på hur sura de såg ut. De såg ut att hata mig redan innan jag började sjunga, som om de redan hade bestämt sig.
Jag sa mitt namn och vart jag kom ifrån och sen fick jag börja sjunga. De två första meningarna i låten gick bra men Clabbe stirrade så elakt och Peter såg helt nollställd ut, dessutom töntig i glasögon men det hör inte dit.
Så där vek självförtoendet totalt och nervositeten satte sig på stämbanden.
Jag tror inte att jag sjöng falskt men det lät inte bra heller.
Efteråt gick dialogen ungefär så här:
Clabbe; Jag tror att vi alla fyra kan vara överens om att det där inte var bra. Så vem vill du ha dem elaka orden ifrån?
Jag kände redan då hur jag ville sjunka genom jorden.
Ballerinan; Det spelar ingen roll..
Clabbe; Men säg nu.
Jag började bli irriterad på honom, ville bara komma ut från rummet.
Ballerinan; Du kan säga eftersom du verkar vilja prata.
Clabbe; Det var så tråkigt att det blev dåligt.
Efter det lämnade jag rummet.
Jag och Joh åkte därifrån och jag insåg att den jag mest var sur på var mig själv, eftersom jag inte hade sjungit så som jag vet att jag kan. Det var något mellanting.. ja tråkigt som Clabbe sa.
Men ändå var det deras fel, varför såg de så sura ut för? Jag hade haft en minst lika lång dag som dem så kunde de inte ha gett mig ett litet leende?
För det lilla leendet hade kunnat vara den stora skillnanden mellan att gå vidare och inte gå vidare.

Ett litet tillägg, såg sen att den trevliga tjejen bakom mig gick vidare, så himla kul!